Entreprenadrätt

1. Bakgrund

I omkring vart tredje hushåll i Sverige finns det sällskapsdjur, dessa djur är en stor del av många människors vardag. Eftersom ägande av djur är vanligt förekommande i Sverige idag så är det viktigt att belysa de olika problem som kan uppstå vid ett ägande eller köp av djur. I denna handbok kommer de vanligaste frågorna som en djurägare kan stöta på att besvaras.

1.1 Köp av djur

Enligt 1:1 Konsumentköplagen tillämpas lagen vid köp av lösa saker som en näringsidkare säljer till en konsument. Med varor avses alla typer av lösa saker, däribland djur. Dvs lagen tillämpas på de fall en konsument köper ett djur av en näringsidkare.

Personen som köpt djuret har troligtvis köpt det av en uppfödare och därmed en näringsidkare om:

• Personen bedriver en viss ekonomisk verksamhet med sin försäljning av djur, även om det bara är i mindre omfattning.
• Personen gör mer än någon enstaka försäljning, dvs det föreligger någon typ av kontinuerlig eller återkommande försäljning.

Enligt 1 § köplagen tillämpas lagen vid köp av lösa saker som en näringsidkare säljer till en annan näringsidkare eller när en privatperson säljer till en annan privatperson.

Personen som köpt djuret har troligtvis köpt det av en privatperson om:

• Säljaren inte bedriver någon ekonomisk verksamhet genom försäljning av djur.
• Personen bara gör någon enstaka försäljning, dvs det föreligger ingen kontinuerlig eller återkommande försäljning.

1.1.1 Lagändringar

Konsumentköplagen har den första maj 2022 genomgått en ändring. Uppbyggnaden och en del materiellt innehåll har ändrats. Det innebär att om man har köpt ett djur innan lagändringarna trädde i kraft så gäller de äldre bestämmelserna för det köpet. Handboken i djuridik kommer att utgå ifrån de nya bestämmelserna. Dock är lagändringarna relativt nya och därför kommer handboken att belysa den äldre lagstiftningen för att påvisa skillnaderna där detta anses relevant.

1.2 Ångerrätt

Ett köp som sker mellan två privatpersoner omfattas av köplagens regler, dessa regler stadgar ingen ångerrätt för dig som har köpt ett djur. Köparen har alltså ingen rätt att ångra köpet. Det köparen kan göra är att kontakta säljaren för att se om det, trots avsaknaden av lagstöd, finns en möjligheten att ångra köpet.

Köp som sker mellan en konsument och en näringsidkare omfattas av konsumentköplagens regler. Denna lag ger inte heller rätt till ångerrätt, dvs köparen har inte rätt att ångra köpet och kräva tillbaka pengarna. Köparen kan dock även i denna situation kontakta säljaren och höra efter som möjlighet att ångra köpet finns.

En konsument som köper ett djur av en näringsidkare där köpet uteslutande sker på distans kan ha rätt att ångra köpet enligt lag om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Distansköp innebär att man köper djuret över nätet eller över telefon utan att träffa säljaren av djuret. Det krävs för att konsumenten ska ha ångerrätt att köpet uteslutande sker på distans, vilket inte är särskilt vanligt vid köp av djur då man oftast vill besöka djuret på plats hos uppfödaren. Om köparen och säljaren träffas så sker inte köpet uteslutande på distans och därmed har köparen ingen ångerrätt.

Köplagen är en dispositiv lag, vilket innebär att bestämmelserna i lagen endast gäller om annat inte avtalats mellan parterna (3 § KL). Det betyder att lagen inte hindrar att köparen och säljaren avtalar om ångerrätt och att köparen ska ha en sådan. Konsumentköplagen är också dispositiv på det sätt att avtal mellan parterna gäller före lagen om avtalet är gynnsammare än lagen. Det innebär att konsumentköplagen inte heller hindrar köparen och säljare att avtala om att köparen ska ha ångerrätt.

1.3. Fel i djur

1.3.1 Fel i djur enligt konsumentköplagen

När djuret är avlämnat hos köparen så övergår risken för djuret på köparen (2:6 KKL). Säljaren ansvarar för fel, vid köp av levande djur, som visar sig inom sex månader från det att djuret avlämnades. Det gäller förutsatt att inte säljaren kan påvisa annat eller att ansvaret är oförenligt med felets eller djurets art. Efter sex månader är det är köparen som har bevisbördan gällande att felet funnits vid avlämnandet och att ansvaret bör ligga på säljaren (4:18 KKL). Vid ett köp av djur där priset för djuret överstiger en tiondel av prisbasbeloppet, vilket för år 2022 är 4 830 kr, får köparen och säljaren avtala om att säljarens ansvar ska vara för en kortare tid eller en längre tid (4:18 KKL).

En konsument som köper ett djur där priset för djuret överstiger 4 830 kr och före köpet har undersökt djuret eller inte gjort det trots näringsidkarens uppmaning att göra det, utan godtagbar anledning, får inte åberopa vad som hade kunnat eller borde ha upptäckts vid en sådan undersökning (4:19 KKL). Dock gäller inte det nyss nämnda om näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i strid med tro och heder.

Djuret behöver inte vara defekt för att den ska anses vara felaktig. Om djuret avviker från vad konsumenten och näringsidkaren kommit överens om, till exempel ras, färg m.m. eller om den på annat sätt avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta ska den anses felaktig (4:5-4:12 KKL). En köparen ska kunna förutsätta att djuret är friskt, till exempel att det inte är dövt. Näringsidkaren ansvarar dock inte för fel som köparen har orsakat djuret. Exempel på sådan händelse kan vara om köparen inte följt de skötselråd som finns för djuret eller varit vårdslös med djuret.

Vid alla köp av djur finns även regler för att säkerställa att djur erhåller ett gott djurskydd samt att främja en god djurvälfärd och respekt för djur. Dessa regler finns i djurskyddslagen (4:20 KKL).

1.3.1.1 Lagändringar

Den äldre lagstiftningen har ingen särreglering vad gäller köp av levande djur som den nya lagen har. I den äldre lagstiftningen ansågs ett fel som upptäcks sex månader efter köpet som ett ursprungligt fel och för det ansvarade säljaren. Den nya lagen stadgar att säljaren ansvarar för fel som upptäckts inom sex månader, för andra varor än djur stadgar lagen tre år. I den äldre lagen fanns ingen bestämmelse kring undersökning av djuret. I den nya lagen stadgas att om värdet på djuret överstiger ett tiodelsprisbasbelopp så ska undersökning företas av köparen annars förloras rätten att klaga.

1.3.2 Fel i djur enligt köplagen

När en konsument köper ett djur av en privatperson så gäller i första hand det köparen och säljaren har kommit överens om. Om det inte finns något tydligt avtal eller överenskommelse så gäller köplagens bestämmelser.

När djuret är avlämnat, i enlighet med vad som överenskommits i avtalet, hos köparen så övergår risken för djuret på köparen (13 § KL). Bedömningen avseende om fel föreligger på djuret ska bedömas med hänsyn till djurets skick när risken för djuret gått över på köparen. Säljaren av djuret ansvarar för fel som funnits vid tidpunkten för riskövergången, men som visar sig först senare (21 § KL). Uppkommer en försämring av djuret när risken övergått på köparen så ska djuret dessutom anses vara felaktigt om försämringen som uppstått är en följd av säljarens avtalsbrott (21 § 2 st KL).

Fel på djuret, i köplagens mening, föreligger om djuret inte stämmer överens med vad köparen och säljaren har avtalat om. Det anses också vara fel på djuret om det inte stämmer överens med uppgifter som säljaren lämnat, till exempel vilken ras djuret är. Säljaren inte har berättat om allvarliga fel på djuret som säljaren kände till, till exempel om djuret har någon sjukdom eller liknande. Djuret är i mycket sämre skick än vad köparen kunde förvänta sig utifrån förutsättningarna kring köpet, till exempel vad djuret kostade eller liknande (17-18 §§ KL).

1.4 Undersökning av djuret

Köparen får inte åberopa fel som han måste antas ha känt till vid köpet. Om köparen har undersökt djuret före köpet eller valt att inte göra detta utan godtagbar anledning, trots att säljaren lämnat uppmaningar till det, får köparen inte åberopa felet om det var sådant att det skulle ha upptäckts vid en undersökning (20 § KL). Detta gäller dock inte om säljaren har agerat i strid med tro och heder.

En köpare har enligt köplagens regler en undersökningsplikt även efter avlämnandet, något som en konsument som köper av en näringsidkare inte har. Undersökningsplikten innebär att djuret så snart omständigheterna medger det ska undersökas. När det gäller köp av djur kan ett bra tillfälle för en sådan undersökning vara när djuret är avlämnat hos köparen eller innan det om tillfälle finns. En undersökning ska ske i enlighet med god affärssed (31 § KL). God affärssed innebär hur en undersökning normalt brukar göras inom branschen.

1.5 Reklamation

1.5.1 Reklamation konsumentköplagen

En köpare får inte åberopa att djuret är felaktigt om denne inte meddelar säljaren om felet inom skälig tid efter det att köparen märkt eller borde ha märkt felet. Har meddelandet lämnats inom två månader efter det att köparen märkt felet anses det ha lämnats inom skälig tid (5:2 KKL). Meddelandet kallas reklamation.

Om säljaren av djuret har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot god tro och heder så gäller den allmänna preskriptionstiden om 10 år. Förutsättningen för att så ska vara fallet är att djuret säljs i strid med ett försäljningsförbud eller om den anses påtagligt farlig för liv eller hälsa (5:2 KKL).

Det finns inga formella krav på hur en konsument ska reklamera ett fel som denne finner på ett djur. Dock sker det i regel genom att köparen kontaktar säljaren skriftligt, företrädelsevis på mejl. Det är fördelaktigt för en köpare att ha reklamationen skriftligt för att kunna påvisa att den skett inom tidsfristen och att man faktiskt har reklamerat.

1.5.1.1 Lagändringar

Den äldre lagstiftningen stadgade en preskriptionstid för reklamation på tre år som innebar att köparen efter denna tid inte hade rätt att klaga. Den nya lagens regler kring reklamation innebär att köparen har rätt att klaga under den tid som säljaren har ett felansvar, dvs tre år vid köp av andra varor än djur. Dessutom har konsumenten rätt att reklamera ytterligare två månader efter det att felansvaret inte längre ligger på köparen.

1.5.2 Reklamation köplagen

Om köpet istället sker mellan två privatpersoner eller mellan två näringsidkare så gäller köplagens regler (1§ KL). Reglerna kring reklamation skiljer sig åt från om köpet hade gjorts från en näringsidkare som beskrivits ovan. Även enligt köplagens regler gäller dock att felet måste reklameras inom skälig tid från det att man märkt eller borde ha märkt felet. Dock finns det ingen regel i köplagen som stadgar vad som är att anse som skälig tid. Vad som utgör skälig tid skiljer sig beroende på omständigheterna, men ju förr desto bättre.

En köpare måste reklamera inom två år från det att denne tagit emot djuret, om köparen inte gör det så förlorar denne rätten att åberopa felet (32 § KL). Om köparen upptäcker ett fel på djuret efter tre år så har denne alltså inte rätt att reklamera och därmed kräva påföljder.

1.6 Påföljder vid fel

Om djuret anses vara felaktig i konsumentköplagens mening så kan konsumenten kräva åtgärder. De åtgärder som finns är avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller en hävning av köpet. Dessutom kan en konsument kräva skadestånd och även hålla inne betalningen (5:1 KKL). Sker köpet istället mellan två konsumenter eller två näringsidkare gäller köplagens regler, samma påföljder går att utkräva genom dessa regler (30 § KL).

1.6.1 Rätt att hålla inne betalning

Om en konsument inte har betalat för det köpta djuret ännu eller endast betalat en del av summan så har denne rätt att hålla inne så mycket av betalningen som behövs för att ge konsumenten säkerhet för dennes krav på säljaren som föreligger på grund av att djuret är felaktigt (5:3 KKL). Dock bygger denna möjlighet på att betalning inte har skett till sin helhet.

1.6.2 Rätt till avhjälpande eller omleverans

En konsument som köper ett djur har rätt att kräva att näringsidkaren som sålt djuret till denne ska avhjälpa felet eller göra en omleverans (5:4-6 KKL). Eftersom det rör sig om levande djur så finns det självklart fysiska begräsningar för avhjälpande, därför är felets karaktär av särskilt stor betydelse vid köp av djur. Alla fel på ett djur går inte att avhjälpa. Konsumenten kan välja att kräva omleverans av djuret istället. Dock har även denna påföljd en begräsning vad gäller djur. Djur är en egendom av mer unik karaktär än annan egendom vilket begränsar möjligheten till omleverans.

Om köpet sker två privatpersoner eller två näringsidkare emellan så har köparen även här rätt att kräva att säljaren avhjälper felet. Dock krävs det för att få omleverans att avtalsbrottet som skett i det aktuella fallet är av väsentlig betydelse för köparen och att säljaren insåg eller borde ha insett det. Köparen har inte heller rätt att kräva omleverans om det rör sig om en vara som är svår att ersätta med annan vara. Djur får anses vara denna typen av varor som är svåra att ersätta och därför kommer dess karaktär att påverka möjligheterna till att kunna kräva omleverans (34 § KL). Om köparen väljer att inte kräva omleverans eller avhjälpande innan exempelvis en hävning så får säljaren företa dess åtgärder ändå, dock endast om det kan ske utan en väsentlig olägenhet för köparen, vilket kan vara fallet när det kommer till djur på grund av dess unika karaktär (36 § KL).

Köparen får inte enligt köplagens regler kräva avhjälpande av fel eller omleverans om köparen inte meddelar säljaren om kravet i samband med reklamationen eller inom skälig tid efter reklamationen. Köparen behöver inte göra detta om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder (35 § KL).

1.6.3 Rätt till prisavdrag eller hävning

Eftersom avhjälpande och omleverans kan ha sina begräsningar när det kommer till köp av djur så kan prisavdrag eller hävning vara ett alternativ för konsumenten. Konsumenten har rätt till prisavdrag eller hävning också om ett avhjälpande eller en omleverans av djuret inte skulle kunna ske inom skälig tid eller inte kunna ske utan väsentlig olägenhet. Vad gäller djur och dess karaktär så kan skälig tid och väsentlig olägenhet vara sådan faktorer som gör att avhjälpande eller omleverans inte blir aktuellt. Felet på djuret kan också, med hänsyn till djurets karaktär och omständigheterna i övrigt, vara så allvarligt att en konsument har rätt till prisavdrag eller hävning utan att avhjälpande eller omleverans prövas först (5:8 KKL). En konsument har dock inte rätt att häva köpet om näringsidkaren, dvs säljaren, kan visa att felet på djuret är ringa (5:10 KKL). Om konsumenten vill och har rätt till hävning så ska konsumenten meddela säljaren om att denne vill häva köpet. För meddelande om hävning gäller ingen utsatt tidsfrist (5:11 KKL).

Om köpet av djuret hävs så behöver inte säljaren överlämna varan om den inte redan gjort det och köparen behöver inte betala för djuret. Om djuret har levererats så ska köparen lämna tillbaka djuret till säljaren, det ska ske utan onödigt dröjsmål. Om betalning skett ska säljaren betala tillbaka vad köparen har betalat för djuret och det ska ske utan onödigt dröjsmål. Återbetalning behöver dock inte ske förrän säljaren tagit emot djuret. Köparen och säljaren har vidare rätt att hålla inne vad som tagits emot till dess att den andra ger ut vad som har bestämts (6:2 KKL). Motsvarande gäller vid köp som omfattas av köplagen (64 § KL).

Sker köpet mellan två privatpersoner eller två näringsidkare så har även köparen enligt köplagen rätt till prisavdrag eller hävning. Prisavdrag medges om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller om det inte sker inom skälig tid efter att köparen har reklamerat felet (37 § KL). Köparen får kräva hävning med köplagens regler endast under förutsättning att avtalsbrottet som skett är av väsentlig betydelse för köparen samt att säljaren insåg eller borde ha insett detta (39 § KL). Att felet måste vara av väsentlig betydelse gör att kravet för hävning är högre ställt än vid ett köp mellan en konsument och en näringsidkare. Hävning förutsätter också att köparen meddelar säljaren att han häver köpet inom skälig tid efter det att köparen har märkt eller borde ha märkt felet. Dock gäller inte detta om säljaren har handlat i strid mot tro och heder eller har handlat grovt vårdslöst (39 § KL).

1.6.4 Skadestånd vid fel

Om konsumenten har haft utgifter på grund av felet på djuret, kan konsumenten ha rätt till skadestånd. Säljaren kan dock gå fri från skadeståndsskyldighet om denne kan visa att det förelegat ett hinder att avlämna ett felfritt djur. För att säljaren ska slippa skadeståndsansvar måste denne visa att felet beror på ett hinder utanför dennes kontroll och ett hinder som denne skäligen inte kunde räkna med skulle uppstå. För att säljaren ska undkomma ansvar så krävs det inte bara att hindret varit utanför säljaren kontroll utan det krävs också att hindret inte kunde ha undvikits eller övervunnits. Ett hinder mot att avlämna en felfri vara kan exempelvis vara sjukdom hos djuret eller liknande (6:1 KKL).

Rätten till skadestånd gäller för direkta och indirekta skador som köparen lider på grund av att djuret är behäftat med fel. Skadeståndet omfattar ersättning för utgifter, inkomstförlust, prisskillnad och annan förlust som uppkommit på grund av felet på djuret (6:3KKL). Även skador som på grund av felet uppkommer på annan egendom omfattas, dock inte egendom som tillhör näringsverksamhet.

Om skyldigheten för säljaren att utge skadestånd på grund av fel skulle anses vara oskäligt betungande med hänsyn till säljaren ekonomiska situation så får skadeståndet jämkas efter vad som får anses skäligt i förhållande till de omständigheter som föreligger (6:5 KKL).

Det är också viktigt att nämna att köparen, i det fall djuret skulle vara behäftat med fel, också har skyldigheter. Köparen har en skyldighet att begränsa sin skada, om köparen inte gör det så får denne själv stå för motsvarande del av förlusten (8:1 KKL). Motsvarande gäller för köp som omfattas av köplagen (70 § KL).

Köparen har även vid köp som omfattas av köplagen rätt till ersättning för den skada som denne lider genom att varan är felaktig. Även här kan säljaren undkomma ansvar genom att visa att hindret legat utanför dennes kontroll (40 § KL). Skadeståndet omfattar ersättning för utgifter, prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indirekt förlust på grund av felet. Dock omfattas inte skada som uppkommer på grund av felet på annat än det sålda djuret, vilket medges om köpet omfattas av konsumentköplagen (67 § KL).

1.7 Om tvist uppstår

Om tvist uppstår mellan en konsument och en näringsidkare gällande fel i djur och de inte kan komma överens om hur saken ska lösas på egen hand kan konsumenten vända sig till Allmänna reklamationsnämnden (ARN). ARN rekommenderar en lösning av tvisten och de ska verka för att parterna ska komma överens. Konsumenten måste anmäla till ARN inom sex månader från det att näringsidkaren nekat dennes krav helt eller delvis. Det krävs således att innan konsumenten vänder sig till ARN att företaget sagt nej till konsumentens krav. Avgörandet som ARN kommer med är inte tvingande för vare sig konsumenten eller näringsidkaren och avgörandet hindrar inte parterna att ta ärendet till domstol.

Om man inte kan komma överens som köpare och säljare och inte tar hjälp av ARN eller väljer att inte följa deras rekommendation kan man välja att stämma i domstol och inleda en tvist. Den part som väljer att stämma måste betala en ansökningsavgift. Tvist gällande fel i djur är ett dispositivt tvistemål, dvs förlikning om saken är tillåten. Om summan man tvistar om inte uppenbart överstiger ett halvt prisbasbelopp kommer det att bli ett förenklat tvistemål (1:3d rättegångsbalken).

Om tvisten är av ekonomisk art och inte överstiger ett halvt prisbasbelopp har man inte rätt till rättshjälp, dvs statlig ersättning för juridiska kostnader (11 § 4 p rättshjälpslag). Normalt har man vid sådan tvistemål inte heller rätt till rättsskydd genom en försäkring. Dock regleras detta i varje enskilt försäkringsvillkor. Detta innebär att parten i ett förenklat tvistemål får stå för rättegångskostnader själv om den väljer att lösa problemet i domstol.

2. Skadeståndsansvar för ditt djur

2.1 Skadestånd enligt skadeståndslagen

Huvudregeln enligt skadeståndslagen är att det endast är den som uppsåtligen eller av vårdslöshet orsakar en personskada eller sakskada som är skyldig att ersätta den uppkomna skadan (2:1 SkL). Därför krävs det att ägaren till djuret orsakar skadan som uppstår genom sin vårdslöshet eller genom uppsåt. Ett exempel på en sådan situation kan vara om man inte har tillräcklig uppsyn över sitt djur.

2.2 Skadestånd enligt specialregler

Skadeståndslagens regler gäller i de fall där det inte finns andra regler som är mer specifika. För djur finns det mer specifika regler när det gäller hundar och katter. Dessa regler finns i lag om tillsyn över hundar och katter. Det innebär att om skadan som uppstått är orsakad av en hund eller en katt så gäller lag om tillsyn över hundar och katter och dess regler före skadeståndslagens regler, i den mån reglerna skiljer sig åt (1:1 SkL).

2.2.1 Lagen om tillsyn över hundar och katter

Hundar och katter ska hållas under uppsyn och skötas på det sätt som behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter. Hundar och katter ska skötas på ett sätt som passar med hänsyn till deras natur (1 § lag om tillsyn över hundar och katter). Hundar kan därför till exempel behöva hållas kopplade medan katter inte behöver det.

Som huvudregel gäller enligt skadeståndslagen att ägaren ska ha agerat vårdslöst eller med uppsåt för att skadeståndsansvar ska föreligga för det ens djur gör. Det finns dock s.k. specialregler som går före skadeståndslagen när det gäller hundar och katter. En ägare till en hund eller en katt har strikt ansvar över sitt djur (19 § lag om tillsyn över hundar och katter). Strikt ansvar innebär att ägaren till djuret är ansvarig för all skada som hunden eller katten åsamkar en sak eller en person. Det krävs således inte vårdslöshet eller uppsåt för att ägaren ska bli ansvarig. Att ägaren blir ansvarig för all skada innebär att ägaren är skyldig att utge ersättningen till den som blivit drabbad av antigen sak- eller personskada. Skadar ens hund en annan hund blir ägaren skadeståndsskyldig för sakskada och ska därmed utge ersättning till den skadade hundens ägare. Skadar en hund en människa så är ägaren, oavsett vårdslöshet eller uppsåt, skadeståndsskyldig för personskada och är skyldig att utge ersättning.

Det är hund- eller kattägaren som har det strikta ansvaret, vilket innebär att det är denne som är skyldig att ersätta skadan. Dock kan ägaren till djuret ha rätt att få tillbaka det som den har betalat i skadestånd av den som vållat skadan (19 § lag om tillsyn över hundar och katter). En situation som kan aktualisera detta är om ägaren till exempel låter någon annan ta hand om hunden under dagen och under en promenad så biter hunden en annan hund svårt. I denna situation är det ägaren till hunden som bär ansvaret och som ska betala ersättningen. Ägaren kan sedan i sin tur ha regressrätt, dvs återkräva vad han betalat mot den som tog hand om hunden den dagen.

Om situationen är sådan att den skadelidande varit medvållande till skadan på något sätt så kan skadeståndet komma att jämkas med hjälp av skadeståndslagens regler (6:1 SkL). Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan skadeståndet rentav jämkas till noll kronor.

2.3 Vad man kan få skadestånd för vid en personskada

Om skadan uppkommer på person, rör det sig om en personskada. För en personskada kan man få ersättning för sjukvårdskostnader, inkomstförlust samt för sveda och värk eller lyte och men (5:1 SkL).

2.4 Vad man kan få skadestånd för vid en sakskada

Om skadan uppkommer på en sak rör det sig om en sakskada. Djur är också enligt skadeståndslagen att anse som en sak och därför är en skada på andra djur också en sakskada. För en sakskada kan man få ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning. Även för annan kostnad till följd av skadan samt inkomstförlust (5:7 SkL).

2.4.1 Sakens värde när det gäller djur

Det framkommer att ersättning ska motsvara sakens värde men inget om hur värdet på saken ska fastställas. I förarbeten till lagen framkommer det att bedömningen av värdet får göras i enlighet med vedertagna principer (prop. 1972:5 s. 580). De finns tre olika sätt att bestämma värdet på, egendomens återanskaffningsvärde/dagsvärde, försäljningsvärde eller bruksvärde. Dagsvärdet lämpar sig bäst att använda vid egendom som är avsedd att användas för personligt bruk, till exempel ett sällskapsdjur. När djur ska värderas utgår man därför oftast från ett dagsvärde. Försäljningsvärdet lämpar sig bättre för djur man innehar för att sälja. Bruksvärdet är ett värde som används mer sällan men som kan användas när man innehar djur med syfte att tillgodogöra sig avkastning från djuret.

2.4.2 Reparationskostnader när det gäller djur

Som huvudregel gäller att den skada som uppstår måste vara av ekonomisk karaktär. Ideella, dvs icke-ekonomiska, intressen i egendomen ersätts som regel inte om inte uttryckligt lagstöd för det finns. HD har dock skapat ett visst skydd för den skadelidandes ideella intresse av sin egendom. Även om kostnaderna för att reparera skadan, dvs veterinärkostnader, överstiger värdet av djuret så ansågs det med bakgrund av djurs natur som en rimlig följd av skadan. När det gäller djur tycks det därför kunna utgå ersättning för kostnader som uppstått för att rädda ett ideellt värde (NJA 2001 s. 65 I och II). För att ersättning för reparationskostnader som överstiger värdet av djuret ska medges så krävs det dock att det ska anses rimligt att reparera egendomen och att kostanden inte går utöver vad som kan anses rimligt. Till den del kostanden överstiger vad som kan anses rimligt kan ägaren till djuret behöva stå för den delen av kostanden själv.

2.5 Skadebegränsning

Den som drabbas av en skada på sitt djur har en skyldighet att begränsa sin skada. Vilket innebär att kostnader för att åtgärda skadan, till exempel veterinärkostnader, endast kommer att ersättas till den del som de är nödvändiga. Kostnader som överstiger djurets värde ersätts som regel inte. Dock menar Högsta domstolen att en första undersökning av skadorna hos veterinären är en rimligt vidtagen åtgärd och att ersättning för kostanden ska beviljas. Detta gäller även om vårdkostnaden uppgår till ett högre belopp än vad kostnaden för att köpa ett nytt djur hade uppgått till. HD menar att detta måste godtas med tanke på levande djurs speciella karaktär men också på grund av att se huruvida fortsatt vård är motiverat (NJA 2001 s. 65 I).

3. Straffansvar för ditt djur

Som ägare till ett djur kan man ha ett straffansvar för det ens djur orsakar. Exempel på brott som kan aktualiseras genom ens djurs agerande är vållande till kroppskada alternativt misshandel och vållande till annans död. För att ansvar för brott ska aktualiseras, för ägaren eller annan, krävs det dock att handlingen begåtts med uppsåt eller vårdslöshet (2:1 BrB). Vilket innebär att straffansvar inte aktualiseras vid rena olyckshändelser. Det krävs således att kroppsskadan eller död har uppstått för att ägaren eller annan har agerat vårdslöst eller uppsåtligen med sitt djur. Exempel på ett uppsåtligt brott kan vara att ägaren uppmanar sin hund att skada en annan person.

3.2 Skadegörelse

I juridisk mening så är ett djur en lös egendom och skadas ett djur av ett annat djur så kan ägaren till det skadegörande djuret gjort sig skyldig till brottet skadegörelse (12:1 BrB). Det förutsätter dock att ägaren agerat med uppsåt. Skulle en hund bita en annan hund så kan ägare till den hunden som bitit gjort sig skyldig till skadegörelse. Skadegörelse är ett brott som kan ge upp till två års fängelse.

3.3 Djurplågeri

Den som utsätter sitt djur för lidande genom överansträngning, misshandel eller vanvård kan dömas för djurplågeri. För att brottet ska aktualiseras måste dock handlingen utföras med uppsåt eller grov oaktsamhet (16:13 BrB). Det innebär att djurplågeri inte omfattar handlingar en person gör mot ett djur av olyckshändelse. Den som döms till djurplågeri kan som högst få två års fängelse. Brottet faller under allmänt åtal vilket innebär att allmän åklagare har rätt att föra talan. Polis och åklagare har en skyldighet att driva ärendet genom en förundersökning till åtal om de anser att tillräckliga bevis finns. Därför ska man vid misstanke om att någon utsätter sitt djur för lidande anmäla detta till polisen. Polisen kan därefter omhänderta djuret som är utsatt för lidande. Det är Länsstyrelsen och inte polisen som bestämmer vad som kommer att hända med djuret efter omhändertagandet.

4. Vad händer med djuret om ägaren avlider?

Om ägaren till djuret avlider så kommer djuret att ingå i arvsskiftet efter den avlidne. Det innebär att djuret kommer att tilldelas den som har rätt till arv efter den avlidne, vilket oftast är maken/makan eller barn (2 kap. och 3 kap. ärvdabalken). Om djurägaren vill kan denne välja att testamentera djuret till någon annan än de arvsberättigade. Det som är viktigt att tänka på vid ett testamenterade av ett djur är att djurägande innebär kostnader och att det kan bli dyrt att ta hand om djuret. Vill man vara säker på att personen som man vill ska ta hand om djuret ska ha möjligheten att göra det, rent ekonomiskt, så kan en bra ide vara att avsätta pengar till dennes skötsel av djuret.

5. Djur ur ett bodelningsperspektiv

Ett djur är en lös egendom, dvs man behandlar djuret på samma sätt som en bil, en stol eller vilken annan sak som helst vid en bodelning. Ett djur kan ingå i en bodelningen efter det att man skiljt sig eller flyttat isär. Reglerna för hur djuret ska hanteras vid en bodelning skiljer sig dock åt beroende på om man är gift eller sambor.

5.1 Hur djuret hanteras vid en skilsmässa

Om man är gift så betraktas djuret som giftorättsgods, till den del egendomen inte är enskild egendom. Allt giftorättsgods ska ingå i bodelningen vilket innebär att om djuret utgör giftorättsgods, vilket den som regel gör om inte annat sagts mellan makarna, ska den ingå i bodelningen (10:1 ÄktB). Enligt bodelningsreglerna så har dock den make som är ägare till viss egendom rätt att få den på sin lott i bodelningen och därmed få den tilldelat sig (11:7 ÄktB). Så kan vara fallet om ena makan har betalat för djuret och är registrerad som ägare. Om så är fallet så innebär det att även om djuret ingår i bodelningen, eftersom det utgör giftorättsgods, så kan den som är ägaren till djuret begära att få djuret på sin lott i bodelningen. Värdet på djuret kommer därför läggas till på den ägande makens/makans lott. Om makarna samäger viss egendom har inte någon make större rätt än den andre att få egendomen på sin lott.

Om man vid en bodelningen inte kan komma överens om vem som ska ha djuret och båda makarna står som ägare så är delad vårdnad över djuret ett alternativ. Det innebär att varje make får behålla sin andel i djuret och att samäganderättslagen blir tillämplig på egendomen. Det kan inte bli en “vårdnadstvist” om ett djur och därför kan inte saken lösas i domstol, då vårdnadstvister endast gäller barn. Om man inte kommer överens om hur vårdnaden av djuret ska se ut så kan man begära en bodelningsförrättare som får bestämma om hur egendomen ska fördelas mellan makarna.

Om man inte vill att det ska uppstå en situation vid bodelningen där djuret är giftorättsgods och därmed ska ingå i bodelningen så kan man upprätta ett äktenskapsförord. Ett äktenskapsförord innebär en möjlighet att göra egendom till enskild egendom (7:3 ÄktB). Eftersom djuret genom äktenskapsförordet blir enskild egendom och således inte är giftorättsgods, så resulterar det i att djuret inte ska ingå i bodelningen (10:1 ÄktB).

5.2 Hur djuret hanteras vid en separation

Om man är sambor och därmed inte är gifta och väljer att separera så ingår bostad och bohag i bodelningen. Bostaden och bohaget utgör samboegendom (3 § samboL). Det är endast samboegendomen som ska ingå i bodelningen vid en separation mellan två sambor (7 § samboL). Djur är inte att anse som bohag, då bohag är möbler, köksmaskiner och dylikt. Att djur inte anses som bohag innebär att djuret inte ska ingå i bodelningen. Djuret behålls därför av den faktiska ägare till djuret, dvs den som är registrerad som ägare. Om djuret förvärvats gemensamt ska förhållandena bestämmas utifrån vad vardera sambo bidrog med vid förvärvet. Djurets vårdnad kan därför arrangeras utifrån ägandeförhållanden eller på annat sätt om samborna kan komma överens. Om situationen inte går att lösa parterna emellan så kan i detta fall en bodelningsförrättare inte anlitas, då djuret inte är bohag och således inte ska ingå i bodelningen. Det är därför upp till parterna/samborna att komma överens om djuret.

För att undvika att hamna i en sådan situation där man inte kommer överens är ett alternativ att man skriver ett samäganderättsavtal. Är man fler delägare i ett djur men endast en står som formell ägare så är det bäst att skriva ett samäganderättsavtal när samägandet inleds. Detta kan stadga hur djuret ska hanteras vid en eventuell separation, men avtalet kan också reglera förhållandet under pågående samboförhållande. Vi på Zeijersborger & co kan bistå med upprättandet av ett samäganderättsavtal och erbjuder ett fast pris på tjänsten.

5.3 Samäganderättslagen

Samäganderättslagen är en lag som reglerar förhållandena, rättigheter och skyldigheter, då två eller flera personer äger något tillsammans. Det kan exempelvis vara ett djur. Samäganderättslagen gäller inte i de fall då det finns andra lagar som reglerar samägandeförhållanden, som till exempel för makar och sambor. Vid ett samboförhållande, där djur inte anses som bohag och därmed inte ska ingå i bodelningen och samborna äger djuret tillsammans, aktualiseras samäganderättslagens regler. Lagen stadgar att varje delägare i djuret äger lika lott om inte annat förhållande kan visas (1 §). Annat förhållande kan visas om ena sambon kan visa att denne betalade mer än den andre sambon för djuret när betalning skedde. Samäganderättslagen innebär också att samtycke från samtliga delägare måste ges vid beslut gällande djuret, som exempelvis vård m.m. (2 §). Kostnader för djuret ska fördelas på delägarna efter storleken på dess andel (15 §). Kommer delägarna inte överens om djuret skötsel eller omhändertagande kan de begära att få en god man som tar hand om djuret till dess situationen är löst.

6. Import av hund

I detta avsnitt kommer jag endast belysa de regler som finns för hundar, dock gäller nästintill samma regler för samtliga sällskapsdjur. Om man ska ta in en hund till Sverige så finns det regler som man måste följa. Det gäller exempelvis om man varit på semester utomlands med egen hund, om man köper en hund till sig själv utomlands eller om man köper hund utomlands för att sedan sälja vidare den. Reglerna finns främst för att förhindra att sjukdomar sprids, framförallt rabies. Reglerna för att ta in hundar i Sverige skiljer sig åt beroende på vilket land man ska ta in hunden ifrån. Det är framförallt rabies situationen i landet som styr vilka regler som kommer att gälla.

Om hunden ska tas in från andra EU länder så krävs det att hunden är id-märkt med ett chip. Det krävs vidare att hunden har en giltig vaccination mot rabies. Det krävs dessutom att hunden har ett EU-pass, detta utfärdas av veterinär. Hunden ska föras in till Sverige via en valfri tullplats, där ska man anmäla att man tar in ett djur i landet.

Reser hunden från vissa specifika länder behöver hunden också en djurägareförsäkran för sällskapsdjur. Genom denna försäkran intygar ägaren att djuret är ens eget och att det inte flyttas för att säljas.

Ska hunden flyga så är det viktigt att tänka på att flygbolagen kan ha egna regler för resan som måste vara uppfyllda.

Om hunden reser med felaktig eller ofullständig dokumentation så kan hunden nekas inträde i Sverige eller i värsta fall avlivas direkt. I vissa andra fall kan hunden också försättas i karantän som ägaren till djuret får stå kostanden för. Det är alltid djurägarens krav att se till att alla krav är uppfyllda.

Ska hunden tas in från länder utanför EU så är reglerna näst intill detsamma. De största skillnaderna är att hunden inte kan ha ett EU pass utan istället reser med ett veterinärintyg. Hunden ska också ha en godkänd mängd antikroppar mot rabies, ett så kallat titertest, om djuret kommer från ett land där rabiessituationen inte är under kontroll. Det är heller inte möjligt att ta in djur med syfte att det ska byta ägare eller om djuret reser utan sin ägare från alla länder utanför EU, det är endast möjligt om landet har ett handelsavtal med EU.

6.1 Smuggling

Att föra in djur till Sverige i strid med ett förbud eller villkor kan utgöra smuggling (1 § lag om straff för smuggling). Handlingen är straffbar och kan ge upp till 2 års fängelse vid grova brott (3 § lag om straff för smuggling). Köp av ett illegalt importerat djur kan i sin tur aktualisera brottet olovlig befattning med smuggelgods. Även den som inte inser men som har skälig anledning att anta att djuret varit föremål för brott döms, dock endast till böter. Ringa brott medför inget ansvar (12 §).

Innan man köper ett djur kan det vara bra att tänka sig för så att man inte hamnar i en situation där man har köpt ett djur som är importerat på felaktigt sätt. Gäller det till exempel köp av hund kan det vara bra att be om att få se tiken och den eventuella kullen i god tid före köpet. Där är det ett bra tillfälle och fråga uppfödaren om djurets ursprung och hälsotillstånd.

6.2 Uppfödning av hund

Att föda upp en kull valpar innebär många steg och saker att tänka på. För dig som föder upp hundar finns ett antal lagar, regler och riktlinjer som är särskilt viktiga att känna till och som måste följas. Det gäller exempelvis bestämmelser för avel, skötsel av hundar, uppfödning, registrering och många andra aspekter som berör hundlivet.

All avel och uppfödning ska följa djurskyddslagen samt djurskyddsförordningen som syftar till att bland annat säkerställa ett gott djurskydd. Lagen tillämpas på sådana djur som hålls av människan eller kan anses vara viltlevande försöksdjur.

[1]

Alla djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande samt sjukdom.

[2]

Det är förbjudet att utföra avel som kan medföra lidande för föräldradjuret eller avkomman. Även villkor eller förbud mot avel som kan “påverka djurets naturliga beteende, normala kroppsfunktioner eller förmåga att naturligt föda fram sin avkomma” får meddelas. Exempel på normala kroppsfunktioner kan vara förmågan att para sig och kunna dia sina ungar.

[3]

Det är dessutom förbjudet att inneha eller utföra avel med hundar som har en extremt stor kamplust eller på annat sätt uppvisar ett kampintresse gentemot människor och andra hundar.

[4]

Det krävs tillstånd för yrkesmässigt bedrivande av verksamheter där sällskapsdjur hålls, föds upp, upplåts och säljs.[5] Med andra ord krävs det tillstånd för att få bedriva kenneluppfödning av hundar. Sådant tillstånd söks hos länsstyrelsen i det län hundarna hålls och krävs oavsett omfattning. Länsstyrelsen har en e-tjänst där sådan ansökan om tillstånd kan göras. Anläggningen där hundarna hålls ska även registreras om det bedrivs i kommersiellt syfte. Som kommersiellt syfte innebär att du exempelvis försöker tjäna pengar på hundarna.[6]

6.2.1 Jordbruksverkets föreskrifter om skötsel och tillsyn av hundar

Jordbruksverket har utformat närmare föreskrifter om skötsel och tillsyn av hundar. Dessa bestämmelser gäller inte särskilt för kenneluppfödare utan för hållning av hundar i allmänhet. Det föreskrivs dock även bestämmelser specifikt kring avel och krav på tillståndspliktig verksamhet.

Med avel menas all reproduktion av hundar oavsett om det finns något specifikt avelsmål eller inte.[7] För hållande av hundar måste ett antal grundläggande principer vara uppfyllda. Ett av dessa är ett krav på att tillgodose hundars grundläggande behov, till exempel att den som håller hund ska ha tillräckligt med kompetens.[8]

6.2.2 Förvaringsutrymmen och utrustning

Jordbruksverket meddelar vidare föreskrifter avseende förvaringsutrymmen och utrustning när det kommer till hållning av hundar. Tillsyn inom förvaringsutrymmen ska kunna ske utan svårighet och vara enkla att inspektera samt desinficeras vid behov.[9] Utrymmena ska även hållas tillfredsställande rena, vilket också gäller den inredning och utrustning som används i dessa utrymmen. Det finns till detta ytterligare bestämmelser om t.ex. klimat – och luftkvalitet i förvaringsutrymmen, belysning, miljöberikning etc., som inte kommer beröras närmare men som kan vara bra att känna till.

Förutom dessa allmänna föreskrifter om förvaringsutrymmen finns särskilda bestämmelser för hållande av hundar vid förlossning och digivning. Digivande tikar ska bland annat ha tillgång till en lugn och ostörd plats för sig och sina ungar. De ska även ges möjlighet att föda sina ungar i avskildhet. Djurens utrymmen ska vara inredda så att de ges skydd mot kyla och värme och digivande tikar ska även ha tillgång till en särskild liggplats som är oåtkomlig för ungarna. De ska utan hjälp kunna förflytta sig mellan ungarna och den särskilda liggplatsen.[10]

Slutligen finns även specifika bestämmelser avseende mått på förvaringsutrymmen för hundar. Här anges exempelvis minsta utrymme för rastgård eller annat utomhusutrymme för en hund sett till hundens storlek och hur många hundar som ska rymmas. Dessa krav på mått måste vara uppfyllda för att man ska få hålla hundar i vissa förvaringsutrymmen.[11]

6.2.3 Avel

Först och främst vad gäller avel krävs att föräldradjuren ska vara lämpliga enligt föreskriften. De ska ha en god psykisk och fysisk hälsa. Ett allmänt råd är att en veterinär bör bedöma om en tik som är sju år eller äldre är lämplig att användas vid avel.[12]Det finns även ett förbud mot avel under vissa förutsättningar. Sådana kan exempelvis vara att sjukdom hos djuret föreligger eller att det finns risk för sådan, att det finns en beteendestörning eller att avel riskerar förlossningssvårigheter.[13]

Förutom dessa bestämmelser finns också särskilda regler vad gäller just hundavel. Här stadgas att tiken måste vara 18 månader eller äldre. Om en tik får två valpkullar inom 12 månader ska tiken ges minst 12 månaders vila före nästa valpning, såvida inte en veterinär, utifrån en djurskyddssynpunkt, bedömer att kortare tid är accepterat.[14] Hundar får givetvis inte tvingas till parning genom att hållas fast om de uttrycker obehag eller på annat sätt försöker komma undan.[15] Hundvalpar får vidare inte skiljas från modern så länge de behöver hennes mjölk och omvårdnad och de ska hållas på detta sätt tills de uppnått åtta veckors ålder. Det finns möjlighet att avvika från åtta veckor om valparna helt har övergått till fast föda samt om valparnas hälsa i övrigt är god. Denna bedömning ska göras av en veterinär. Valparna ska under denna tid hållas i en trygg och lugn miljö tillsammans med modern.[16]

6.2.4 Personal och kompetens för tillståndspliktig verksamhet

Vissa krav vad gäller personal och kompetens för tillståndspliktig verksamhet föreskrivs också. Här stadgas först och främst att den som driver verksamhet med hund som kräver tillstånd enligt 6 kap. 4 § djurskyddslagen ska ha tillgång till tillräcklig personal för att kunna säkerställa att bestämmelserna i dessa föreskrifter ska kunna följas.[17] Personalen ska vidare ha tillräcklig kompetens anpassad efter verksamhetens art.[18] Vilka kompetenskrav som krävs specifikt framgår av föreskrifterna. Det kan exempelvis vara att personalen måste ha kompetens gällande hundens beteende, hundens grundläggande fysiologiska behov, enklare smittskydd och djurskyddslagstiftningen. Det finns även ett krav på praktik om innehavaren saknar tidigare praktiskt erfarenhet av verksamheten som tillståndet berör.

6.3 Uppfödning av katt

6.3.1 Registrering

Det har tidigare inte varit lag på att en katter ska registreras i ett särskilt register. De register som finns i uläget är frivilliga sådana där kattägare haft möjlighet att registrera sina katter. Från januari 2023 träder emellertid en ny lag i kraft med syftet att underlätta för kattägare vars katter försvinner. Den nya lagen stadgar att registrering av katter ska ske hos Jordbruksverket. Även om ens katt tidigare varit registrerad i ett frivilligt register måste denna registreras hos Jordbruksverket från och med den 2 januari 2023.

För att som kattägare registrera din katt hos Jordbruksverket krävs att katten, såväl innekatt som utekatt, först är id-märkt. En sådan id-märkning har fram tills den nya lagen träder i kraft bara behövts om man ska resa utomlands med katten/katterna. Katten ska vara id-märkt från och med 2023 men det är först efter årsskiftet som en registrering hos Jordbruksverket kan ske. En anläggning där katter hålls i kommersiellt syfte måste redan nu registreras i separat register. Kattungar ska senast vid fyra månaders ålder vara märkta och registrerade.

Länsstyrelsen är den tillsynsmyndighet som beslutar vilka åtgärder som ska tas om en katt inte är id-märkt eller registrerad. Katter som emellertid är födda före den 1 januari 2008 omfattas inte av registreringsskyldigheten.

6.3.2 Avel och uppfödning

Precis som med avel och uppfödning med hundar finns det regler och riktlinjer för avel och uppfödning av katter som bör kännas till och följas.

Först och främst stadgar djurskyddslagen regler för vad som gäller vid hållning av katt. Bestämmelserna gäller oavsett om man bedriver kattavel eller inte. Här gäller likt vad som sagts för hundar att alla katter ska skyddas från sjukdom och lidande. Det är dessutom förbjudet att utföra avel på så sätt att föräldradjuret eller avkomman utsätts för lidande.

Jordbruksverket meddelar föreskrifter för att mer i detalj veta vad som krävs för att leva upp till djurskyddslagen. Dessa föreskrifter har nämnts tidigare under avsnittet om uppfödning av hundar och gäller även hållande av katter.

SJVFS 2020:8 Saknr L 102 Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hållande av hundar och katter

Katter har grundläggande behov som måste tillgodoses. Först och främst krävs tillräcklig kompetens för att hålla katt/katter. Katter ska även hållas på sådant sätt att behovet av bland annat social kontakt, mental stimulans, att klättra, klösa, vila och upprätthålla värmebalans tillgodoses. Katten ska erbjudas social kontakt med människor normalt sett varje dag. Katten ska ha åtkomst till en lämplig viloplats samt tillgång till en enskild, upphöjd plats under största delen av dygnet.

Det finns, liksom tidigare nämnt för hundar, krav på förvaringsutrymmen och utrustning. Dessa regler är detsamma och kommer därför inte upprepas i detta avsnitt. Se avsnitt

7. Försäkringsfrågor

Djurförsäkringar består framförallt av en vetrinärvårdsförsäkring som ersätter kostnader om ens djur blir skadat eller drabbas av en sjukdom. Utöver veterinärvård kan man också teckna en livförsäkring för sitt djur, denne ger ersättning om djuret dör före en viss ålder eller måste avlivas.

Vetrinärvårdsförsäkringen ersätter kostnader för vård om ditt djur råkar ut för ett olycksfall eller får en sjukdom. Försäkringen ersätter i normalfallet inte allt som ens djur kan råka ut för och inte heller alla sjukdomar som kan drabba djuret täcks. I försäkringsvillkoren framgår det vad som ersätts.

7.1 Att tänka på vid byte av försäkringsbolag

Om ett djur har en sjukdomshistorik kan det innebära risker att byta försäkring. Det bolag som man byter till kommer inte att ersätta skador eller sjukdomar djuret har som kan härledas bakåt i tiden. Därför är det viktigt att man först ansöker om en ny försäkring innan man säger upp den befintliga.

7.2 Viktigt att tänka på gällande försäkringsfrågor och djur

• Allt som djuret drabbas av täcks inte av försäkringen, det finns alltid undantag.
• Det är viktigt att läsa igenom försäkringsvillkoren innan tecknandet.
• Har man tecknat en livförsäkring så sänks livbeloppet när djuret blir äldre.
• Det finns vissa risker med att byta från försäkringsbolag till ett annat, speciellt om djuret har en sjukdomshistoria.

7.3 Missnöje med veterinärtjänster

Vid missnöje med en veterinärtjänst så finns det ingen lag som är speciellt skriven för vetrinärbesök. Konsumenttjänstlagen är inte direkt tillämplig på utförda veterinärtjänster då den inte är tillämpar vid behandling av levande djur (1 § KtjL). Det är dock möjligt att använda reglerna i konsumenttjänstlagen för att tolka vissa situationer.

En tjänst ska enligt konsumenttjänstlagen utföras fackmässigt. Det innebär att den ska utföras på ett sätt som förväntas av en kunnig yrkesperson. Om tjänsten visar sig inte vara fackmässigt utförd anses det som ett fel. Det är upp till ägaren att bevisa att veterinären har utfört vården på ett felaktigt sätt. Ett sätt att bevisa detta kan vara att ta djuret till en annan veterinär för ett andra utlåtande. Anser man att fel föreligger ska man klaga till veterinären, dvs reklamera. Om fel föreligger och man har klagat har man därefter rätt att kräva att felet ska åtgärdas.

När man anlitar en veterinär för att vårda djuret är det viktigt att man innan vården genomförs läser igenom avtalet. Avtalet reglerar köpet av tjänsten och det är främst avtalet som reglerar förhållandet mellan köparen och veterinären. Om det är så att avtalet till exempel inte kommit till på rätt sätt eller liknande så kan det angripas med hjälp av avtalslagens regler. Det är också viktigt att man läser igenom sin försäkringsvillkor, om man har en sådan, för att se om den vård som måste företas täcks av försäkringen.

Referenser

Lagstiftning:

Brottsbalken (1962:700)

Konsumentköplagen (2022:260)

Konsumenttjänstlagen (1985:716)

Köplag (1990:931)

Lag (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler

Lag (1904:48 ) om samäganderätt

Lag (2000:1225) om straff för smuggling

Lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter

Rättegångsbalk (1972:740)

Rättshjälpslagen (1996:1619)

Sambolagen (2003:376)

Skadeståndslagen (1972:207)

Äktenskapsbalken (1987:230)

Ärvdabalken (1958:637)

Djurskyddslag (2018:1192)

Djurskyddsförordning (2019:66)

SJVFS 2020:8 Saknr L 102

https://jordbruksverket.se/djur/hundar-katter-och-smadjur/hundar/sa-skoter-du-din-hund#h-Tillstandforverksamhetermedhundarochhundhallningistorreomfattning

Rättsfall:

NJA 2001 s. 65 I och II

Förarbeten:

Proposition 1972:5 s. 580

• [1]https://jordbruksverket.se/djur/hundar-katter-och-smadjur/katter/marka-och-registrera-katter